Jag kanske skulle skriva något om alla mornar som är alldeles för mörka och

hur jag inte gärna vill gå ur sängen utan ligga kvar och se ljuset tränga in genom mitt fönster.

Skriva om hur hösten ibland känns närmare än sommaren och hur jag vill se dig igen röra dig hålla om dig och hur jag saknar samtalen vi hade.

Du fattas mig.

Jag skulle skriva något om alla de som stöttar upp när man rasar

som håller i håller om och som står kvar står fast och om de som låter en komma tillbaka

när man är redo.

Jag skulle kunna skriva om de som låter en falla.

Om och om igen.

Som inte bryr sig.

Alls.

Jag minns fortfarande vad han du ni gjorde och jag behöver inte minnas mer.

Jag kunde skriva om saknad. Om saker som inte blev som man hoppades önskade trodde.

Skriva om hur det sticker till när jag åker till staden där ni slutade andas där det tog en sekund att bli någon annan, till staden där vi inte räckte till. Inte för oss själva inte för varandra. Vi räckte inte till.

Jag skulle kunna nämna kampen jag vann men ändå förlorade. Hur du förlorade men ändå vann.

Du vinner över mina tankar. Hela tiden.

Jag kunde skriva om saker som gör mig lycklig. Intryck som stannar kvar och sätter sig fast. Som en tatuering i min själ.

Jag kan skriva om hur jag tycker om skönhet på utsidan – men allra mest när den finns på insidan. Om frihet och om människor som väljer väg och gör den till sin. Om deras möjligheter. Om mina möjligheter.

Jag kan skriva om hur jag tycker om kaffe på morgonen vin på kvällarna och människor. Vid alla tidpunkter.

Jag skulle kunna få ner i skrift om hur jag älskar färgerna omkring mig luften regnet vinden och hur jag kan få det att stanna för evigt på ett fotografi. Kanske placera det i en ram.

Ja, jag skulle kunna skriva om hur ni får mig att le alla dagar och hur ni finns extremt nära mitt hjärta och jag skulle kunna skriva om hur jag trivs med att ha det så.

Jag kan skriva att jag har en ängel vid min sida som ingen ser.

Bara det är ganska coolt tycker jag.