Du skulle ha passat rätt så bra ändå...

Jag tänker på dig ibland fast jag inte minns ditt mellannamn eller vad du hade på dig vid vårt sista möte.

Men jag tänker på dig och provar dig mot mitt liv.

Du skulle ha passat rätt så bra ändå.

Och du skulle ha tagit min hand där på torget och

lagt dina fingrar runt mina

och jag skulle ha blivit så där varm som man bara blir en stekhet sommardag och jag skulle ha kikat på dig.

Där bredvid.

Vi skulle ha suttit många timmar i samma bil och lärt oss texten på alla låtar av Melissa Horn och vi skulle skratta när någon sjöng fel men låtsades sjunga rätt.

Vi skulle ha suttit tysta och ända haft det bästa samtalet.

Någonsin.

Du vet när man är sig själv utan att låtsas.

Och vi skulle ha träffat dina föräldrar där vid bryggan med de fina båtarna och de skulle säga till mig att ta mer av alla hundrasorterskakor fast jag egentligen bara ville ha kaffe.

Vi skulle ha skålat.

I vin.

I lycka.

I att vi faktiskt fanns. Där och då.

Vi skulle ha pratat om det där som faktiskt gör ont

som betyder rädsla och vi skulle bära varandras drömmar.

På riktigt.

Och tillsammans.

Och ditt leende skulle hamna på ett fotografi som jag skulle bära med mig

när de där kalla vinterdagarna och de där långa nätterna kom.

Jag skulle alltid bli varm av dina skrattgropar och din tunna mustasch.

Kanske skulle vi ha bråkat.

Kanske skulle vi bli sams igen.

Men vi skulle älska.

Älska.

Så som man gör innan det där jobbiga knackar på.

Och kliver in.

Jag tänker på dig ibland fast jag inte minns ditt mellannamn eller vad du hade på dig vid vårt sista möte.

Men jag tänker på dig och provar dig mot mitt liv.

Och du skulle ha passat rätt så bra ändå.