Tvivel snurrar ljudlöst och

konstigt vackert.

Att sitta apatisk, gammal, trött och ärligt talat rätt ful i mitten av allt det man skapat
eller fick
eller bara får dras med
som blev över
händer det att man undrar:
var det värt detta?
Vad hände?
Har jag blivit lurad?
Är det så här det ska se ut?
Blev det inte bättre än så här..?
Det är då man vill ge upp.
Strunta i det. Lägga sig ner och
se när världen går vidare.
Då öppnas en liten dörr här inne,
inte större än en brödsmula och där bor all den lagrade kärleken jag lyckats samla på mig
under mitt liv.
Kanske genom ett sms.
Ett samtal. En kram från någon man beundrar.
Ett foto och ett skratt.
Jag vill ha den där dörren på vid gavel men
ibland eller allt för ofta stänger de sig själva.
Man måste ha tålamod.
Resa sig upp
öppna dörren
om och om igen.
Det tar tid och den tiden måste man ta.
Det gäller att hålla kvar blicken på det som rör sig för fort.
Så öppnas dörren igen och
mörkret skingras,
en sval hand på min
en ren doft av värme och längtan
gör mitt rum till en vacker evighet
Ansikten visar sig,
ansikten som betyder allt för mig.
Mjuka ord sätter upp på mina inre väggar och
jag andas igen
omfamnar betydelsen och
håller kvar för alltid.



Just i den sekunden är jag framme...