Alla helgon...

Alla helgon på en kyrkogård i Lund. Det är vackert och det hugger lätt i bröstet när jag tänker på er som inte fick vara kvar.

Någon säger "morfar eller farmor" och det svider lite där runt hjärttrakten.

Ja, jag saknar.

Saknar att kalla någon för allt detta

Jag saknar att kalla någon mamma

saknar att kalla någon pappa

saknar er alla

men jag tänder ljus

igår idag alltid

och önskar hoppas att det når dit ni är..

Men vet ni..

jag kan skriva igen.

Vi ler och vi skrattar igen.

Vin med is och höstsol och vackra ansikten nära mig.

Hjärtat brister så där lagom men med de som finns omkring så gör det ingenting. För jag lägger locket över ångesten ikväll och svamlar på om saker som betyder och vi är på en balkong.

Ikväll.

Och det skrattas.

På det sättet som det innan alltid gjorde. Ikväll är jag tillbaka igen. Tillbaka och vi lever ikväll.

De andra ser på mig fyller i och håller med. Jag ser på de andra fyller i håller med och jag myser för mig själv.

Vi kryddar samtalen lite extra med sludder om ödet drömmar och livserfarenheter. Vi skrattar högt rycker på axlarna och säger att det är okej ändå, med erfarenheter för hur skulle vi annars kunna leva?

Ikväll älskar jag. Och jag ler åt tanken att det borde vara så här.

Alltid. All the time.

Och kvällen fortsätter och natten kommer och drömmar finns fortfarande i våra samtal.

Låt detta vara för evigt.