Orden...

Jag och min kamera...

Jag är tacksam för er. Alltid för er.

Jag älskar ord. Att kasta omkring känslor och tankar med hjälp av stavelser. Få ner så mycket som det bara går i ett rum som ingen trodde fanns. Ordning. Oordning. Kaos. Stiltje. Leta och hitta de där vrårna som man annars inte vet om. Det som leder till ingenting. Egentligen. Men som säger allt.

Just då.

Att tappa sina andetag. Tappa fästet som är så livsviktigt. Tappa allt, för att sedan hitta tillbaka. Igen. Fler ord, fler känslor som sätter ihop den där texten som rymmer hela min själ. Allt jag känner. Just i den sekunden. Hitta det som berör och skapar tankar. Väcker lust och leenden. Orden som klär av mig allt jag varit i under dagen. 

Sårbara. 

Oslagbara. 

Och det som är jag ska inte ligga gömt någonstans. Det ska finnas där. När jag som helst behöver det. När jag behöver mig själv.

Det finns ord till allt. Och de är mina att forma. Mina att leka med. Till det där vackra och fula. Till det där som sätter prägel på varje minut jag levt. För ord är inte där för att döma. De finns bara. Tysta. Oändliga. I miljoner olika skepnader. De finns där redo att strida. Redo att minimera det där som skrämmer mest.  De står klara till att förmedla känslan av barfortapromenader och havsdopp och känslan av sommarregn på bar hud. De står vid startlinjen, väntar på tanken som måste beskrivas. Natten som ska förklaras. Dagen och dess innehåll.

Jag älskar ord.

Jag är tacksam för er. Alltid för er.