Jag tror igen.
Jag tror på kärleken i små ögonblick.
Jag tror på lyckan i stora föreställningar.
Jag tror på mirakel och magi.
Jag tror att alla känslor som finns kan få plats i samma minut och
jag tror på
att gå vidare om än det smärtar.
För det finns ju en hel del att fortfarande se,
sade hon och ljusen från alla tusen juleljus speglade sig i hennes ögon.
Jag tror på att det faktiskt kan bubbla i bröstet
när alla känslor ramlar omkring
inuti
utanpå
samtidigt.
Jag tror på att le tills huden nästan spricker.
För det finns ju faktiskt en hel del att fortfarande le åt
trots att det ibland
gör ont när vi går.
Hur har vi annars orkat hittills?
Hon är en del av mig och
jag hittade henne där
en tisdag
en onsdag
och jag önskar
att jag hittat henne för flera år sedan.
Jag tror på förståelse.
Jag tror på vänskapsband och tillhörighet.
Jag tror att genom svårigheter kan man se ljuset
om man bara tillåter sig men
jag vet att det är lång tid kvar att lära.
Vi har klarat mer än många tror är möjligt.
Jag tror på styrka.
I små saker.
I små ögonblick och i stora sammanhang.
Jag tror på
att jag äger styrka.
Att fortsätta utan de nära.
De som fanns förut men inte längre.
De som andades förut.
Men inte nu.
Att sakna sin familj.
Men vi har varandra kvar.
Du och jag.
Vi äger styrkan att gå vidare.
Har du märkt det?
Och när tusenmiljoner juleljus lyser upp Göteborg
är det åter igen blandade känslor som bubblar i mitt bröst
kärlek
lycka
längtan
saknad
för jag önskar verkligen
att de fanns här.
Att mamma hade fått slå in paket
en gång till
att pappa hade fått öppna hennes paket
en gång till
att vi hade varit samlade
en gång till.
Men
jag tror igen.
Jag tror på
glädjen i små ögonblick
jag tror på
styrkan i alla händelser.
För vi har ju varandra.
Du och jag.
Vi klarar det, sade hon och gjorde tummen upp.
Jag älskar dig, syster.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar