Det börjar lite diskret.
Nästan så du inte märker det.

Egentligen.
En tanke
ett val
en stund när alla intryck samlas på hög och
det där omärkbara bildar ett okänt tomrum.
Det blir en förändring.
En ny färg.
Det sker lite då och då tills man till slut märker
att det som var
inte längre är
eller kommer mer att bli.
Det bildas ett oväder.
Nya intryck är på väg men allt håller andan
stillar sig och väntar.
Du är inte framme än.
I det nya.
Du är inte riktigt trygg.
Inte än.

Just nu vet jag inte riktigt vad det är.
Bara att det händer.
Det kommer att bli.
Vi går ju igenom olika skeden titt som tätt och
ibland fastnar man.
Mitt emellan.
Tappar fokus och koncentration.
Tappar lusten.
När benen slås undan och asfalten skrapar dina knän
är det lätt att bli kvar där.
Lägga sig till rätta och låta allt vara.
När livet leker med oss.
Prövar oss.
Igen.
När döden gör sig påmind och det där med att inte ta saker för givet
slår oss i nacken.
När saker händer som vi inte kan styra.
När det oväntade sker.

Väntar.
På den dagen när man åter igen kan greppa en tanke
sluta irra runt
börja känna sig hemma.
Acceptera.
Det är störande lite jag just nu
kan kontrollera
styra eller ens påverka.
Och det är då taget ska släppas.
Bara vänta in och
låta den där stormen dra över.
Bjuda in
med öppet hjärta.
Välkomna ytterligare
en erfarenhet.
Den som lever får se.
Och jag lever.
Och jag vill se
allt det där 
ni aldrig fick chansen se. 

Finast just nu - 
människor som gör en glad bara genom att finnas i samma rum. 
Kramar. Många och mycket. I alla tider. 
Snart nyår 
snart 
en 
ny 
start.