Början och slutet....

Det var här berättelsen började.

och jag berättar en saga för dig
om hur det känns att
överleva nätter
utan dagar och om att älska
någon så hårt att man
förlorar känseln i händerna och i själen.

dina händer avslöjar en hemlighet
om att lyckas eller
kanske bara om
att
överleva sitt eget kaos när man
på förhand är dömd till
att förlora

men du står alltid rakryggad

med kärlek ända ut i fingerspetsarna

och

aldrig skulle du gråta,

inte ens när dina stjärnor

som lovat dig ljus i natten,

slocknar.

Hör du mina andetag?

Andas vi i samma takt min älskade?

–        ångesten äter sakta upp mig inifrån
viskar du med oro i ögonen
och när du vilar
mot mitt bröst

             lovar jag dig

att imorgon blir allting bättre

bara vi tillåter det.

-Jag litar inte på natten,

inte heller på de drömmar som formar kaos

i dina ögon, sade du

innan tystnaden tog över det som skulle blivit vår framtid.

Det var här berättelsen slutade.

du kommer ändå att fortsätta att vara hjälten
i min sönder skrivna saga om
kärlek

sorg

skratt

tårar

(om oss)

men ändå,

( du fick ju en hel saga)

ändå

vågade du inte riktigt

tro

andas

leva...

Berättelsen slutade just där.

Jag förstår nu, mamma

Jag såg åt andra hållet
du vet
när du vände dig bort för att inte visa tårar
för att inte visa svaghet
du vände dig bort och jag
jag såg åt andra hållet.
Inga frågor.
Heller inga svar.
Älskade, jag borde ha tagit din hand
borde
ha lagt ditt ansikte mot min axel
borde
ha struntat i husets lagar och dina regler
jag borde ha tråcklat ihop ditt trasiga med min kärlek och värme
men vet du
jag såg åt andra hållet
för sagt är sagt och håll det, håll det inom dig
håll allt borta
så jag såg bort

och mamma, jag är ledsen för det. 

För utan varandra är vi ingen.

De känner det i magen, samma som de känt så många gånger förr.
De känner av det, för de har spenderat delar av sina liv med att snabbt känna av, vara på sin vakt. Tassa, akta och välja rätt ord. De som vet hur det är, har utvecklat en närmast onaturlig förmåga att läsa av förändringar, märka tendenser innan det stora utbrottet, se linjer och ansiktsuttryck innan det utvecklas till elaka ord.
De är som ett levande sjätte sinne, även om de känner sig allt annat än just levande.
Som nu. Tiden när det mest är tomt. Tomt och tiden där det ligger en rädsla.

En rädsla, för när dessa människor tänker på långledigheten och familjen, är det inte det där mysiga och fina som dyker upp i huvudet, utan ögonblicket när allt bara blir kaos. Sekunden när glaset är tomt. Eller bara fylls på. När skratten i takt med julmusiken övergår i häftigt gråt och det enda som hörs är det som inte ska höras. Ljudet av knytnäve som träffar det där ömtåliga.
Det är en speciell klang, ett speciellt ljud som aldrig glöms bort. Ett ljud som man inte ska känna till egentligen för det ska aldrig behöva upplevas. Men dessa människor vet allt om det där ljudet.
Eller så vet de hur det är att fira jul med någon som är mer intresserad av en flaska med starkt innehåll än av någon annan. Som tittar snett och som låter hårda ord samlas i någons inre. Som skrattar och hånar och orsakar sprickor i självkänslan. Någon vars kramar börjar bli extra hårda och onaturliga strax efter den mysiga stunden framför julvärdens presentation på tv.
Kanske har de synliga sår. Kanske sitter såren i själen. Och skaver som ett skoskav.
Och de låter helgen passera. Går på tå. Hoppas och önskar. Att det starka i glaset ska ersättas med julmust. Att middagen ska fyllas med gemenskap och skratt och att tårar inte hör hemma där. Att kramarna ska vara just kramar och att känslan av kärlek ska ligga som bomull över allt.
De hoppas och önskar. En dag till.

En av tio känner oro inför julen. Var 14:de minut under julafton, juldagen och annandagen lyfter ett barn luren och ringer till Bris. Och hoppas att någon finns där. Tre gånger i timmen ringer en kvinna till en kvinnojour och under ett dygn kommer mer än 50 fall av våld i nära relationer anmälas till polisen.
Och ännu fler som aldrig kommer att anmälas.
För var det inte ditt fel? Egentligen..?

Var rädda om varandra. Låt ingen uppleva ljudet av hårt mot mjukt. Låt ingen få sprickor inuti. Älska, vårda och bry dig om.
För utan varandra är vi ingen. 

Min lilla människa...

"Och jag önskar att du fanns där
Du lilla människa
Med ljust långt hår.
Eller kanske brunt.
Kort. Rakt. Eller med ostrukturerade lockar, precis som jag. 
Med blå ögon, 
bruna
glittrande djupa och
kinder med skrattgropar.
Ännu djupare.

Och jag önskar att du sprang där.
Du liten
sprudlande, nyfikna, vackra
ömtåliga.
Du lilla människa.
Vad jag önskar att du fanns där.
Med händer greppande mina
kletiga av sylt, sand,
varma, mjuka och fötter
små knubbiga underbara.

Och vad jag önskar att du fanns där.
Du
med tusen tankar, frågor och
miljoner ord.
Kiknande skratt.
Hysteriska tårar.
Med kramar, pussar och
kärlek.
Så mycket äkta kärlek.
Nattliga drömmar.
Dagliga lekar.
Lärdom. Tålamod.

Vad jag önskar att du fanns. Här.
Med ett namn. 

Fanns här. 

Som min.

Min lilla människa.

❤️

Ord.

Orden är inte mina. 

Inte längre. 
Kanske var de aldrig det.

Så därför slutar det här. 

Slutar med att kasta bokstäver ner på ett papper 

för att någonstans tro 

att det skulle innebära en förändring. 

Att skriva med hjärtat har inte lett mig någonstans. 

Orden är inte mina. 

Inte längre. 

Kanske var dom aldrig det. 

Till er som ville förstå - 

jag ville skriva bort det där gråa

skriva om alla dåliga slut i människors drömmar 

jag ville aldrig bli färdig. 

Det finns inte fler ord att använda. 

De var aldrig mina.

Och så det där med att man blev stor, innan man ens hunnit vara liten
Stor så som ni
Stor på ett sätt som aldrig räcker till
Aldrig täcker in allt
Knappt ens något faktiskt
fast ändå fyller det så mycket.
För ni skrattar skämtar tar sats och tar plats
Som jag
Ni letar spelar söker och finner. Förlorar.
Som jag
Det finns ju inga svar fast vi slutar aldrig söka
Så vi klamrar oss fast vid varandra
Desperat håller i vid tron vid viljan vid hoppet
vi öppnar oss för andra till slut
pratar om det där inom oss
för att bli vända ryggen.
Ändå.
Inom oss bultar allt det där
frågorna valen osäkerheten ensamheten samhörigheten
Vi flackar med blicken vi fäster den vid något vid varandra
Trycker händer håller om tröstar om natten
för att känna oss trygga
säkra, behövda, för att känna någonting
För vi är stora nu

men jag har aldrig aldrig känt mig såhär liten.

Det finns inte fler ord att använda.
De var aldrig egna att använda.

All kärlek till er inom mig. 💜

Att hitta sätt...

Älskling...

Och så kan man göra. Just så. När man är 14 år, i otakt med världen och när man är 10 år och vill glömma de vodkafyllda ögonen rösterna och orden som vittnade om att ett barn borde få vara barn. Ett tag till.   

Man kan hitta sätt. Man kan låta fredagsnätternas dansgolv bli till en flykt, ett av de hårdaste träningspass du varit med om. Promenaderna runt skolan och fotbollsplanen bli till maraton för det fanns inget stopp. Man behöver inte anstränga sig. Man kan hamna i en totalt snedvriden värld där varje kalori räknas och vägs, för man är 14 år och har världens taskigaste självförtroende och självkänsla och någonstans i detta hjärnkontor av kaos tror man att det kan lösas med smalare midja och kotor på axlarna – och fortfarande inte behöva anstränga sig så hårt. Eller så kan man tvinga sig att springa så fort man kan runt den där stora fotbollsplanen nere i byn 7 dagar i veckan enbart för att döva hunger och tankar och vodkafyllda ögon och röster och kanske lite för att revben ska synas. Men det är fel sätt. Det är att missa vad allt egentligen handlar om. Då vill man bara vara någon annan i en värld som blev så fel. När man väger varje gurkbit och springer varje vaken stund, då inser man inte vad det ska komma att betyda. Eller hur det skulle bli när midjan blev allt mer tydlig och kotorna allt synliga.

När du använder dina tankar till detta heltidsjobb så finns ingenting annat. Man gör det för att glömma. Man gör det för att röster fulla av vodka ska bli vanliga och man gör det för att grumliga ögon ska se åt ett annat håll. Man gör det för att det pressar bort allt annat. Det går inte att skrika när man springer där runt fotbollsplanen, det går inte att prata, inte skratta eller gråta. Det går bara att andas häftigt. Andas andas för allt du är värd. Du kan inte lägga dig ner och låta allt det onda ta över, för du springer. Du väger. Du mäter. Du jobbar. Du bränner. Du svettas. Du låter kindbenen synas lite mer för varje dag. Du är oövervinnerlig och ingen kan ta dig nu. Du vinner över allt som gör ont, just då. För att ersätta det med en annan smärta. En annan kamp. Men det vet du ju inte just då. Du vet inte. Ingenting vet du. Du springer där runt planen för att du kan. För att äga de minuter det tar, för att äga känslan av kontroll och kraft och ordning.

Men du vet inte.

Älskling, du vet inte.

Ingenting om nästkommande kamp vet du.

Ingenting.  

Till dig...

Jag skriver den här texten till dig. 

Du, som om en sekund en minut en dag kommer att känna det där hugget i hjärtat och tänka att allt är ditt fel. 

Det som sades, det som gjordes, det där som blev fast som inte eller aldrig skulle bli. Det som hände ändå. 

Det där ordet som satte sig som en tagg eller det där slaget som inte var meningen. Egentligen. Fast det träffade dig. Eller någon. Hårt. Men meningen.. klart det inte var meningen för hade du gjort annorlunda kanske allt hade varit bra nu. Kanske. Och så ligger du där med gråten i halsen och undrar hur du kan ha misslyckats så.  

Jag skriver detta till dig. 

Du som snart tar helg och tänker att denna helg ska bli annorlunda. Denna gång ska du vakna tidigt, dricka kaffe ute eller på balkongen och sitta där och bara njuta av varje sekund du faktiskt lever. Du ska ta på dig den där varma kappan och gå ut, andas höstluft och le åt att det faktiskt kom en höst till. 

Det blir inte så. 

För det där ordet som sades. Det där slaget som träffade. Hårt. De där tårarna. Bråken. Skriken. Tystnaden som lade sig över det där som skulle vara så fint. Så ordnat och vackert. 

Vet du… 

När det som kallas vardag äter upp det där som borde ha blivit och visar sin dåliga sida, så finns det fortfarande en sida till. För vi vet alla hur det känns. När manteln av dåligt samvete trycker dig hårt över ryggen. Vi har alla varit där. Olika situationer. Olika vardag. Samma mantel. Samma tyngd. Samma viskning... ”vad gjorde jag för fel. Vad skulle jag gjort annorlunda”

Jag skriver det här till dig. 

För du tycker att allt är ditt fel. Jag skriver den för att säga att det inte är det. För att du ska veta att du inte är ensam. För det vill man gärna tro att man är. 

Ensam. Men det är du inte. 

Jag skriver detta till dig. 

Till mig. 

Till oss.