Orden...

Jag och min kamera...

Jag är tacksam för er. Alltid för er.

Jag älskar ord. Att kasta omkring känslor och tankar med hjälp av stavelser. Få ner så mycket som det bara går i ett rum som ingen trodde fanns. Ordning. Oordning. Kaos. Stiltje. Leta och hitta de där vrårna som man annars inte vet om. Det som leder till ingenting. Egentligen. Men som säger allt.

Just då.

Att tappa sina andetag. Tappa fästet som är så livsviktigt. Tappa allt, för att sedan hitta tillbaka. Igen. Fler ord, fler känslor som sätter ihop den där texten som rymmer hela min själ. Allt jag känner. Just i den sekunden. Hitta det som berör och skapar tankar. Väcker lust och leenden. Orden som klär av mig allt jag varit i under dagen. 

Sårbara. 

Oslagbara. 

Och det som är jag ska inte ligga gömt någonstans. Det ska finnas där. När jag som helst behöver det. När jag behöver mig själv.

Det finns ord till allt. Och de är mina att forma. Mina att leka med. Till det där vackra och fula. Till det där som sätter prägel på varje minut jag levt. För ord är inte där för att döma. De finns bara. Tysta. Oändliga. I miljoner olika skepnader. De finns där redo att strida. Redo att minimera det där som skrämmer mest.  De står klara till att förmedla känslan av barfortapromenader och havsdopp och känslan av sommarregn på bar hud. De står vid startlinjen, väntar på tanken som måste beskrivas. Natten som ska förklaras. Dagen och dess innehåll.

Jag älskar ord.

Jag är tacksam för er. Alltid för er. 

Hjältar...

Jag och min kamera

Jag skulle vilja vara lite mer som dem.

De som kan kallas hjältar.

Vardagens eller allmänhetens hjältar.

De som rör sig varsamt och vackert och fridfullt och

med siktet inställt på förändring.

Jag beundrar dessa människor som trots

vinterns kalla hand och

nattens mörka skyfall

har kvar sin passion.

Som trotsar alldeles för tidiga mornar och som ändå kan dela med sig av sina väl sparade leenden till de som hamnat utanför.

Till de som inte kom med.

Jag vill vara lite mer som dem.

Som tar sig tid.

Som letar igenom sina svar och delar med sig.

Som tar sig igenom dystra måndagar med siktet på lösningar och alternativ.

Som ändå orkar.

Ni håller mig uppe. Omedvetet stjäl jag lite

endast lite

av ert magiska ljus.

Jag fylls på.

Jag blir någon centimeter längre för varje gång.

Jag beundrar er.

Jag behöver lära mig mer om tålamod och väntan.

Om att sätta mål och inte överskrida sin egen möjlighet.

Jag behöver kunskap om en människas kapacitet att falla utan att stanna kvar på botten.

Jag behöver känna att även jag kan bli en hjälte i min egen vardag.

I min egen krigszon.

Jag vill vara mer som alla andra.

De som kan kallas hjältar.

Vardagens eller allmänhetens hjältar.

De som gör en skillnad och som håller om och

som aldrig

aldrig

skulle låta någon hamna i skuggan.

Ni brinner för oss i er närhet och

på samma sätt

vill jag brinna för er...