Det är en sån där dag. När man är
mitt emellan vid sidan om inte alls med men ändå där. På något
sätt. När man hör sig själv prata men inte känner igen sin röst.
När tiden bara går.
Man ska inte stapla
tillvaron på hög. Den har en tendens att rasa då och jag vet allt
om hur saker kan rasa. Hur jag kan rasa. Det ingår inte i min plan
riktigt för jag måste ju arbeta. Jag måste ta hand om andra och
mig själv. Gärna mig själv.
För det är faktiskt så.
Jag är mitt eget förfall och min egen uppbyggnad. Jag är min egen
gryning och mitt eget mörker. Jag bär första stenen till min
vision och jag tar sista spadtaget när något ska begravas. Jag är
min egen mot- och medmänniska. Jag försöker ro min båt samtidigt
som jag är min egen storm och jag försöker segla när jag är mitt
eget stiltje. Men ibland bor det en mästare i mig också. Det gäller
bara att lära känna sig själv på nytt. Jag är någon, jag med...
När man är olycklig tror man
att ingen älskar en. Att man är en nitlott kastad på en smutsig
gata eller bara ett skämt någon drog klockan 02.10 en lördagsnatt.
När vi tror att
ingen ser, så ser någon. Vi skriker åt mörkret, vi springer ifrån
oss själva och vi gråter i vår ensamhet. När vi lugnar oss, när
vi andas i takt igen och när vi slutar att springa kommer vi att
märka att det finns faktiskt de som stannat kvar. Vi behöver inte
slåss mot världen. Vi behöver inte gå in i varje kamp med huvudet
först. Det räcker ibland med att gå därifrån. När du är som
mest ensam eller som mest osynlig kommer små små ljusslingor röra
sig längst din väg. För när du tror att ingen finns där, så
finns alltid någon.
Och det är så inihelvete skönt den
där dagen när man slutar att överleva. När man inser att man
faktiskt nått stranden, att man för längesedan är räddad. Man
behöver inte utkämpa ett krig, det räcker med att bara leva.
Och jag kom just ihåg det jag så länge glömt: det finns inget
mitt liv och ditt liv. Det finns bara livet. Och
jag ska leva. Så småningom. Jag ska bara lära mig att sluta
springa. Bara gå. Sakta. Framåt. Inte vända om. Inte vänta in.
Bara fortsätta.
Inte göra plats för dig.
Vi hörs när livsenergin runnit i mig igen. Snart.
