Nästa år ska jag...

Snart är vi där.

Nästa år.

2012.

En ny början.

Ett avslut på det som varit.

Nästa år ska jag ta vara på fler möjligheter

som serveras

som jag kämpar för men som jag sedan inte vågar fullfölja.

Inte låta allt falla genom fingrarna

hålla kvar

hålla i

vårda.

Jag ska ta hand om mig själv.

Inte låta min kropp straffas för all skit som varit.

Det finns ett förflutet men även en framtid som är min att utforma.

Jag ska vända saker bort från mig som inte är bra och

låta mig själv segra.

Jag ska välja mina strider med omsorg och inte springa in med huvudet först

i alla blodiga kamper som kommer i min väg.

Ibland handlar det faktiskt bara om att härda ut

stå kvar

rida ut stormen.

Jag betyder.

Jag också.

År 2012 ska jag lära mig att förändringar kan bli bra

att det inte alltid behöver vara farligt utan att jag faktiskt kan växa av dem.

Och i dem.

Gamla vanor ska brytas och nya intryck ska tas omhand och

jag ska lära mig mer om att acceptera.

Jag ska bli bättre på att säga ifrån

på att välja bort de som tar min energi och gör mig till någon jag inte vill vara.

Välja bort

rensa ur

bland de som anser sig vara någon nära

bland de som

kom in

trampade på

fick mig att lita på och sedan inte fanns där när stormen rev i mitt bröst.

Jag ska försöka göra om saknaden till något annat än just saknad

för jag tycker inte om när det gör ont och

det har gjort ont alldeles för länge nu.

Nästa år ska bli ett bra år.

Måste bli

ett bättre år.

En ny start.

En liten stig som jag ska trampa upp och göra till min.

Bara min.

Jag ska fortsätta på mitt livspussel

plocka bort bitar som inte passar och välja med omsorg

de bitar som ska vara kvar.

(Någon sade till mig " jag gjorde dig lite skitigare men du gjorde mig mycket renare".

Kanske vill du vara med i mitt livspussel?)

För det är ju

trots allt

mitt liv vi pratar om

och det

betyder.

Det också.

Alla helgon...

Alla helgon på en kyrkogård i Lund. Det är vackert och det hugger lätt i bröstet när jag tänker på er som inte fick vara kvar.

Någon säger "morfar eller farmor" och det svider lite där runt hjärttrakten.

Ja, jag saknar.

Saknar att kalla någon för allt detta

Jag saknar att kalla någon mamma

saknar att kalla någon pappa

saknar er alla

men jag tänder ljus

igår idag alltid

och önskar hoppas att det når dit ni är..

Men vet ni..

jag kan skriva igen.

Vi ler och vi skrattar igen.

Vin med is och höstsol och vackra ansikten nära mig.

Hjärtat brister så där lagom men med de som finns omkring så gör det ingenting. För jag lägger locket över ångesten ikväll och svamlar på om saker som betyder och vi är på en balkong.

Ikväll.

Och det skrattas.

På det sättet som det innan alltid gjorde. Ikväll är jag tillbaka igen. Tillbaka och vi lever ikväll.

De andra ser på mig fyller i och håller med. Jag ser på de andra fyller i håller med och jag myser för mig själv.

Vi kryddar samtalen lite extra med sludder om ödet drömmar och livserfarenheter. Vi skrattar högt rycker på axlarna och säger att det är okej ändå, med erfarenheter för hur skulle vi annars kunna leva?

Ikväll älskar jag. Och jag ler åt tanken att det borde vara så här.

Alltid. All the time.

Och kvällen fortsätter och natten kommer och drömmar finns fortfarande i våra samtal.

Låt detta vara för evigt.

Att se bakom människan... (Repris)

Människor som förändras finns det mycket att skvallra om. Det finns mycket att säga om dig. Om mig. Senaste året ömsade jag skinn ganska ofta. Det är endast några få som vet hur allt egentligen är. Då kan jag tänka; de som pratar ligger oftast på gränsen själva.

Det syns igenom.

Kanske skulle de vilja samma sak. Kanske skulle de också vilja våga. Kanske är det därför de måste prata. För att det främmande är lite läskigt, obehagligt. För att det påminner dem om något som skaver. Det visar sig tydligt i prövande tider vilka som är vilka. Det finns inget som kan sticka i ögonen så som framgång. Som kvinnor som väljer en annan väg. Som tar beslut. Det sticker i ögonen på dem som aldrig själva vågar.

Det går också bra att säga; Grattis! Det går också bra att visa respekt, att tänka; det kan hända mig också. Hur vill man att snacket ska gå då?

Jag beundrar de som vågar.

Och ganska nyligen tvärnitade jag vid den berömda väggen. Sådär så jag fick blåmärken. Det var det som hände. Det var mycket som kom ikapp då. Glädje som man inte hunnit känna. Sorg som man trängt undan.

Jag har iallafall fått veta det mesta om ödmjukhet. Jag har till större delen sänkt mitt tonläge. När det gäller vissa saker har jag tagit bort trösklarna helt. Jag har lärt mig vad som är grundläggande i en människas liv. Det har varit en tuff resa. En resa som fortsätter.

Jag vet också att miraklet är inte bara ett, eller två. Miraklet pågår hela tiden. Miraklet lyser svagt igenom svarta vardagars förbannelser. Även om det dröjer innan man finner förmågan att se dem så finns de där. Väntar. Andas. (Det kommer en dag när de blir synliga även för mig)

För egentligen finns det ingenting att vänta på. Ingen som kommer gående mot mig med en trolleriväska eller tre önskningar. Livet är hårt arbete och en själ som värker sig ut. Genom betong. Genom berg.

För den enda jag kan förändra är mig själv.

Idag:

Jag är nog lite starkare. Jag försöker att inte ta skit längre. (Eller jag gör mitt bästa med att skita i skiten som projiceras på min spegelbild) Försöker lära mig. Jag har fortfarande inte sovit men jag är rätt ok.

Dagens lilla mirakel.